Nu glider jag snart in i 22 fulla veckor (23 veckan i kalender) och 50% av min graviditet har genomförts.

Även när jag kolla på mina papper för första graviditet och jämförde med nu så väger jag bara 1 kg mer nu och då starta jag denna grav med 7 kg mer än med sonen. Kan ha mycket med att jag inte har kunnat äta något från v12-14. Har fortfarande väldigt svårt för att äta, vilket är väldigt jobbigt efter som när jag jobbar så blir jag ur och skakig, nästan så man får socker fall. Så ska bli skönt att vara ledig nu i till början av januari iaf :)    

* * *

I måndags har var jag på ett extra möte med min BM på kvinnohälsan i Linköping. VI hade ett längre samtal sist jag var där pgo min oror av missfall och att jag inte känner någon knytning till denna graviditet. Anledning är nog som jag skrev i mitt förra inlägg att jag blev för exalterad över min förra graviditet som ledde till ett missfall.

Därför boka min BM in detta besök efter som vi gjorde RUL i v 19 och ville prata lite om hur jag kännde efter under UL och hur jag kännt nu i efter hand, efter som hon är rädd för att jag ska få förlossningsdeprition.

Vi kom fram till att jag ska få en speciall tid bokad hos en BM med extra kompitens att prata om just sånna här tankatr och problem. En terapeft/psykolog eller vad man ska kalla det.

Kommer även (om läkarna godkänner) få ett extra UL i v32-34 pgo min oro för barnet att jag inte har några känslor för det mm. I dagens läge känner jag inte något för denna graviditet förutom att den är jobbig både psykist och fysiskt. Känner inga band över huvud taget till barnet och kunde knappt glödjas åt mina två UL jag gjort. Känns som man fått fejk le under undersökningen för man inte skulle verka konstig. Klart man varit glad över att barnet är friskt osv men mer känner jag inte. Tror som sakt att jag är för rädd att bli så sårad igen pgo missfallet som jag tog ut så mycket lycka av. Har efter dom senaste åren av mitt liv överhuvud taget blivigt mer känslokall med många skaer, stänger av saker väldigt lätt och känner att ajg släpper sker väldigt fort för att jag just inte vill bli sårad eller känna ilska.

Det jag kan glädjas mest av är att jag ahr en sambo som nu är fullt förståd i hur jag tycker jag känner och stödjer mig till 100% genom detta, vilket känns jätte skönt.

* * *

Har unnat mig något jag ALDRIG trodde jag skulle unna mig/äga. En babygunga :D Har alltid tyckt att de är lite extra lyx men efter att min vän haft en sån till sin första son, som även hade kolik och nu när hon har en till son så är det en räddare i nöden! Att babyn kan få sitta i gungan medan man gör annat, tex akiverar min son som kommer vara 3 år, långa vakna nätter eller när man bara behöver andas 2 sec så kan man sätta fast barnet, sätta på ungan och lite musik (som så fint finns med i gungan) och stänga in sig i garderoben en stund :) Så det får bli som en liten julklapp till babyn :)

Så detta har blivigt min nya vän och hoppas att den kommer med posten på måndag annars får jag vänta till efter nyår innan jag får hämta ut den :( Sen ska den givet vis moteras upp och prövas och stå och ta plats i 4 månader ;)

Har även lovat mig själv att inte ta upp spjälsängen än heller men får väl se hur länge jag kan hålla mig till ;) Lovat mig själv att inte göra det innan nyår iaf. Sen ska vi låna en rotting fotölj/stol/gunga eller vad man ska kalla det av svärmot som vi ska ha i sovrumet som amningsfotölj så kommer bli så bra! Ska även sy ett babynest och införskaffa mig en amningskudde denna gång.

Så tror om jag får pyssla med massa sånt här och bädda, fixa, sy och ha mig så tror jag känslorna kommer fram mer och mer :)  Kommer förhoppningsvis blir tippen bra tillslut :)

Bäbis @ XoXo